För nån vecka sedan avslöjades att en sverigedemokratisk nämndeman spridit en bild med ett kikarsikte låst på statsminister Stefan Löfvens ansikte. Då hade det bara gått ett par dagar sedan det visat sig att en av partiets fullmäktigeledamöter i Lund spridit högerextrema inlägg på sociala medier. Partiledningen uppmanade snabbt honom att lämna partiet och meddelade trött att det var mycket ”upprörande”. En helt vanlig vecka i augusti, en helt vanlig vecka för ett av våra riksdagspartier. De flesta orkar inte ens reagera. Det här är numera vardag.

Inför valet 2018 avslöjades flera SD-kandidater till landets fullmäktigeförsamlingar ha nazi-sympatier. En kandidat i Örkelljunga visste att berätta att ”Hitler inte var dålig” och att nazisterna egentligen önskade se ”ett humant sätt (att) ta bort den judiska plågan från Europa”. I Norrköping hade Sverigedemokraterna en kandidat som, visade det sig, ägnade kvällarna åt att skriva rasistiska tirader på sociala medier och avsluta med hälsningar av typen ”Hell seger”. En tredje, den här hemmahörande i Oskarshamn, hade å sin sida delat en bild på Anne Frank, iklädd en photoshopad tröja med texten ”Coolest Jew in the Shower Room”. Och för att ingen skulle tvivla på hans ideologiska hemvist, delade han även en bild på Hitler.

”Vi jobbar oerhört hårt med det, vi håller rent”, kommenterade Åkesson.

Sånt händer ju så lätt, man bara råkar sätta på lite nazistmusik, och så bara liksom råkar man sjunga med. Beklagar. 

Så är det säkert, att han jobbar hårt. Med att städa upp, alltså. För sånt här sabbar bilden av partiet som något annat än 90-talets heilande skinheads. Utan dagens polerade fasad, inga tjugo procent i opinionsundersökningarna. Men aldrig så tjusiga fasader kan dölja vad som finns där inne, och så fort de täppt igen en spricka uppstår en ny och vi får en glimt av hur de tänker därinnanför: hög partiföreträdare kallar homosexualitet för ”sexuell avart” och likställer med tidelag och pedofili eller så avslöjas plötsligt att partiets företrädare donerat pengar till nazistiska organisationer. ”Det är ju inte bra”, kommenterar partiledare Åkesson.

Svårare blev det för honom när Sveriges Radio publicerade en video där han själv är med och skrålar till vit-maktmusik och glatt sjunger om mordet på Olof Palme. ”Jag kan bara beklaga att jag befann mig i den situationen”, sa han då.

Sånt händer ju så lätt, man bara råkar sätta på lite nazistmusik, och så bara liksom råkar man sjunga med. Beklagar. 

Själv har jag aldrig hamnat ”i den situationen”. Aldrig. Men som partiledare för Sverigedemokraterna gör man tydligen det.

Det är oomtvistat att Sverigedemokraternas rötter går att finna i 80-talets nazistiska och fascistiska rörelser och att partiet under 90-talet var en av nazism präglad organisation. Samtidigt hävdar partiledningen med emfas att det är ett annat parti idag.

Alla här nämnda exempel är emellertid från perioden efter att Jimmie Åkesson tillträtt som partiledare.

Så varför dessa återkommande skandaler? Varför söker sig en person som han med Hitler och den avskyvärda bilden på Anne Frank till just Sverigedemokraterna? Varför välkomnar Sverigedemokraterna honom och sätter honom på fullmäktigelistan?

Jag tror att det finns två orsaker.

Sverigedemokraterna är den kostymklädda representationen av den breda extremhögern i Sverige idag. Om man tillhör någon schattering i den nationella rörelsen, ser man, även om man har mer extrema åsikter, Sverigedemokraterna som en representant. För dem som rör sig i den här miljön, är det inget konstigt att gå med i Sverigedemokraterna.

Omvänt är Sverigedemokraterna beroende av den här brokiga skaran av inte minst internetkrigare. De är en förutsättning för den högerpopulistiska diskurs som idag präglar debattklimatet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Utan den skulle Sverigedemokraterna fortfarande vara ett pytteparti.

Sverigedemokraterna kan inte förbli stora om nazi-kopplingarna blir för många. Men samtidigt är partiet beroende av hela det myller av extremism som frodas i dagens nationella undervegetation. Därav de återkommande skandalerna.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD 20200831. Den antirasistiska Facebookgruppen har över hundratusen medlemmar. Jag vill dra mitt strå till stacken, har Tony Johansson sagt och skriver därför en krönika varannan vecka helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor och vill stödja författaren så köper du hans böcker. Länk nedan👇

---