Lektion 9. Dialog 2 – om talking heads

Dialogen i en modern spänningsroman utgör omkring hälften av texten, ibland mer. Det lönar sig därför att öva på att skriva dialog.
I lektion 6 tog jag upp fem steg för att skriva bra dialog. Nu kommer vi till steg sex – om talking heads.

Erik Grundström bläddrade fram ännu några sidor.
– Samma sak här. Skicka ut dem att gå, ta dem till en restaurang. Nåt måste hända. Det här är talking heads!
– Talking heads? frågade jag.
– Ja, har du aldrig hört om det?
Det hade jag inte. Erik Grundström är en av Sveriges mest meriterade skrivcoacher. Nu hade han läst mitt manus till Den tredje passageraren och jag hade grävt djupt i plånboken som på den tiden var ganska tunn för att betala hans, kan jag tycka nu, modesta arvode. Men i vilket fall, jag sög i mig allt han sa. Scenen han reagerat på är en nyckelscen i Den tredje passageraren där underrättelseagenten Jenny Ervald berättar för KSI-chefen Göran Lindgren om vad som verkligen hände på Bromma flygplats 18 december 2001, dagen för den ökända CIA-flygningen till Egypten. I manuset ägde detta rum på Lindgrens kontor med en korthuggen, informativ dialog. Själva dialogen var det, enligt Grundström, alls inget fel på, om det inte varit för det här med ”pratande huvuden”.
– Har du sett Vita Huset? sa han och rättade till sina svartbågade glasögon.
– Självklart.
– Har du tänkt på att de alltid går i korridorer och pratar. Det kallas walk and talk, och handlar just om att undvika scener där två personer sitter och pratar, det blir nämligen lätt tråkigt på film.

”Det är ett rent nöje. Källa X är utan tvekan det bästa Tony Johansson skrivit hittills”, Gunilla Wedding, kulturredaktör på Skånska Dagbladet.

På samma sätt är det med text. Om du har enstaka scener där två personer sitter och pratar, så är det inget problem. Men har du många blir din text trist.
För att undvika talking heads flyttar du helt enkelt scenen till nån plats där det händer nåt: till ett fik, en bil, en brakmiddag, gymmet, skjutbanan, frisören, snabbköpet, stan, en parkbänk. Sedan bäddar du in miljöbeskrivningar och händelser från omgivningen i själva dialogen – och simsalabim har du löst problemet med talking heads.
Det kan räcka med enstaka ord och meningar för att uppnå den effekten. Vi tar ovan dialog med Erik som exempel. Låt oss förlägga den på språng istället.
– Har du sett Vita Huset? sa Erik Grundström och tryckte för grön gubbe.
– Självklart, sa jag samtidigt som det slog om från rött.
Jag började gå, men Erik tog tag i min axel. En svart merca susade förbi.
– Fartdårar, muttrade Erik. Vad var det vi pratade om?
– Vita huset. Ska vi gå?
– Just det, har du tänkt på att de alltid går i korridorer och pratar? Det kallas walk and talk, och handlar just om att undvika scener där två personer sitter och pratar, det blir nämligen lätt tråkigt på film.

Övning
Skriv en helt ren dialog där två personer sitter mittemot varandra vid ett skrivbord. När du är klar flyttar du dialogen till nån annan miljö och låter miljön/händelser bli en ram eller – som ovan – påverka själva dialogen.

PS. Scenen i Den tredje passageraren återfinns på s 231 ff i pocketutgåvan. Där kan du se hur jag löste problemet. Det var alltså från början en scen som utspelade sig mellan två personer vid ett skrivbord. Men har du inte läst Den tredje passageraren föreslår jag att du läser den från början, för det är i den här scenen som det mesta avslöjas. Ds.

Till Fria författarskolans huvudsida

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: