Jag drack pilsner med Leffe förra veckan. Vi är ett gäng skånska författare som brukar träffas lite då och då. Snacka skit, prata om våra skrivprojekt. Glädjas åt varandras framgångar. Beklaga varandras bakslag.

Jag läser er nya bok, sa jag. Vi stod vid baren. Blir det nån recension? sa han och vinkade mot bartendern. Jodå, nåt skriver jag. Ingen sågning, hoppas jag, sa han. Ingen risk, sa jag.

Någon objektiv läsare är jag således inte.

Men till saken. Kastvindar alltså.

Risk för sågning finns knappast. Buthler och Grimwalker är förmodligen de två svenska författare som begripit ljudboksformatet bäst, och precis som med ettan, En perfekt storm, använder de alla verktygen i lådan. Det finns därför ingen anledning att orda särskilt mycket om själva hantverket: Kastvindar är snabb och spännande, har kvick dialog och intressanta karaktärer som utvecklas med berättelsen. Även om det är en rätt hård gangsterhistoria är den dessutom bitvis ganska kul. Som parterapin, den skrattade jag högt åt. Korsa Sopranos med Bonusfamiljen och resultatet blir terapisejouren i Kastvindar.

Men det finns en del som skulle kunna göras bättre. De bästa delarna i En perfekt storm är när Alex försöker navigera mellan den estniska maffians utpressning och den fasad han upprätthåller mot sin fru. Det är utdraget, ångestfyllt och mycket välgestaltat. Trots att det uppblossande gängkriget i Kastvindar erbjuder perfekta möjligheter för att skapa nåt liknande, så blir det aldrig riktigt så. Författarna har för bråttom helt enkelt. Det är synd.

Sen har vi det där med slutet. Jag har förstått att det är en vattendelare. Själv tycker jag författarna gör fel val.

Men trots detta så talar vi om, som statsministern skulle ha sagt, en sjuhelvetes thriller. Betyg fyra, och jag kommer läsa nästa del.

Finns som ljudbok, inläst av Jonas Malmsjö