Tony Johansson: Med Kristersson skriver SD lagarna

När jag såg bilden på Ulf Kristersson och Ebba Busch och läste brösttonerna om den påstådda regeringsdugligheten kunde jag inte låta bli att dra på munnen. Här står ni med 27 procent av väljarstödet, men ni snackar som om ni hade egen majoritet. Så alltså … var är Jimmie? Är han bakom trädet? Håller han i kameran?

Man kan skämta om det där med trädet och kameran – och på sociala medier gjorde många just det – men egentligen är det inte särskilt roligt. För vad det handlar om är att Moderaterna och Kristdemokraterna positionerat sig för att leda ett nytt nationalkonservativt block som med stöd av Sverigedemokraterna vill nå regeringsmakten. Sannolikt räcker dock inte dessa tre partier. Det är därför Kristersson sträcker ut handen till Sabuni, samtidigt som han ger Centern en känga och säger att Lööf inte ska få diktera regeringsbildningen. Det kan bli en riktig mardrömsregering av det här. Åkesson har redan krävt att få justitiedepartement och segra-eller-dö-mannen Mattias Karlsson sneglar säkerligen lystet på skolministerposten.

Mycket har hänt sedan Kristersson deklarerade att han inte tänkte ”samarbeta, samtala, samverka eller samregera med Sverigedemokraterna” för att sedan inbjuden av Hédi Fried försegla sitt löfte över en lunch med den kände förintelseöverlevaren. ”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD”, sa Hédi Fried efteråt. Bilderna på Kristersson och Hédi Fried publicerades i DN några dagar innan valet 2018. Och alla misstankar skingrades. För en stund åtminstone.

Nu ett par dussin månader senare och lika många retoriska manövrar, taktiska förflyttningar och tungvrickande hårklyverier har Kristersson krumbuktat sig fram till att han visst kan samarbeta, samtala och samverka med Sverigedemokraterna, och att han i själva verket aldrig lovat något annat. Löftet till Hédi Fried, slingrar han sig, gällde Alliansen – inte Moderaterna.

”Det går inte att vara liberal och samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är som olja och vatten.”

Man kan förundras över hur orättvist politik är. Å ena sidan Annie Lööf som efter valet tvingades välja mellan sina oförenliga vallöften: att bilda en alliansregering och att inte ge SD makt. Hon kunde inte uppfylla båda löftena. Hon var tvungen att välja. Å andra sidan Kristersson som helt sonika, utan andra skäl än simpel maktlystnad, flagrant bryter sina löften.

Kristersson lovar Hédi Fried att inte samverka med SD, sommaren 2018. Fotograf: Paul Hansen, publiceras med hans tillåtelse.

Lööf har formligen löpt gatlopp i sociala medier, medan Kristersson bara tuffar vidare som statsministerkandidat. Som om inget hänt.

Men det här är inte bara en fråga om Kristerssons heder. Det handlar också om politiska dimensioner som går förlorade. Moderaterna har under decennier varit ett parti som slitits mellan sin liberala och konservativa tradition. Kristdemokraterna har på samma sätt inrymt ett brett spektrum av åsikter, däribland en humanistisk kristen tradition, som betraktar plikten att hjälpa sin nästa som kärnan i Jesus förkunnelse. Humanism är förstås oförenligt med samverkan med SD. De väljare som tillhör en kristen, humanistisk tradition har idag ingenting att hämta hos KD. Men det är större än så, det är en förlust för hela det politiska samtalet när dessa infallsvinklar och politiska dimensioner går förlorade.

Detsamma måste sägas om den nu tillbakatryckta liberala traditionen i Moderaterna. Många tycks utgå ifrån att Sverigedemokraterna enkelt kan kategoriseras som ett högerparti och att det således egentligen inte är något konstigt för Moderaterna att samarbeta med det. På en rad områden är Sverigedemokraterna ett högerparti, men det är samtidigt att göra det för enkelt. Sverigedemokraternas ideologiska rötter är fascismen, och fascismen uppstod som ett svar på både liberalismen och socialismen. Den påstod sig erbjuda en tredje väg bortom det som den betraktade som nationsupplösande liberalism och judisk bolsjevism. Fascismen är således liberalismens arvfiende.

Det går inte att vara liberal och samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är som olja och vatten. Så för den som är liberal och normalt röstat på Moderaterna – ja, inte heller den har något att hämta i sitt gamla parti. Det är en dimension som gick förlorad med Reinfeldt. Oavsett vad man tycker om hans politik i övrigt måste man sakna detta.

Det nya nationalkonservativa blocket är en maktkonstellation som kräver sina offer i de båda forna allianspartierna. Humanism och liberalism har inte längre någon plats där. Det är en utveckling som alla som värnar normal anständighet och demokratiska fri- och rättigheter förlorar på. Det lär vi bli varse om Åkesson får nycklarna till justitiedepartementet.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD 20200914. Jag vill dra mitt strå till stacken, har Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor och vill stödja författaren så köper du hans böcker. 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: