Det var närmast surrealistiskt att se. Statsminister Stefan Löfven hade flankerad av Annie Lööf presenterat den största satsningen någonsin på svensk välfärd. 19,7 miljarder till äldreomsorg och sjukvård.

Stor satsning, mycket pengar, viktiga frågor.

Tyckte jag.

Det tyckte inte journalisterna. Det framgick redan av första frågan. Vad ansåg statsministern om klanerna?

Coronakrisen var alltså över. Business as usual. Dags att prata kriminalitet.

Åkesson, Busch och Kristersson stortrivs. De tävlar om vem som är tuffaste sheriffen i stan. SD vill skicka militär till förorten. Det är inte så många längre som minns Ådalen. Men det var efter den händelsen – då militären sköt ihjäl fem strejkande arbetare – som vi i Sverige skilde på polisiära och militära uppgifter. Soldater är tränade att döda andra soldater i strid, inte att upprätthålla ordningen i civila samhällen. Men tydliga sheriffkvaliteter på den där Åkesson, får man väl säga. Men Kristdemokraterna är tuffa de också. De vill ta pengar avsedda för fattiga människor och bygga fängelser i de där fattiga människornas länder. Jag undrar vad Jesus skulle ha tyckt om det förslaget?

Men tuffast har ändå Moderaterna varit. Utvisa utan rättegång, dundrar Moderaternas skuggjustitieminister Johan Forsell. Använd lagutrymmet som finns för terrormisstänkta.

”Vilken tioåring med framtidshopp börjar sälja knark för gängen?”

Det är riktigt att det finns en undantagsbestämmelse som rör utländska medborgare som misstänks hota Sveriges säkerhet. Det är en speciallag för mycket allvarliga brott, men som i grunden är problematisk eftersom den upphäver gängse rättsstatliga principer. Jag har skrivit en roman om det, för den som intresserad av vart sådan lagstiftning leder. Mot stupet, kan jag säga utan att avslöja för mycket.

Moderaterna står nu vid det där stupet och vill utvidga detta undantag till att gälla misstänkta för gängkriminalitet. Misstänkta alltså. Inte dömda. ”Utvisa vederbörande innan man begått ett brott”, säger Forsell som nog redan satt fast sheriffstjärnan på västen. Att många gängledare är födda här i Sverige är förstås inget han reflekterar över. Det skulle inte vara bra för bilden av utländska klaner som kommer hit och begår brott.

”Det är alltså bara vilda-västernretorik.”

Det är vägen till polisstaten, svarade Advokatsamfundet. I en rättsstat dömer domstolar, staten har bevisbördan och anklagade är oskyldiga tills motsatsen bevisas. Men det sensationellt skarpa uttalandet försvann i det upphetsade läget.

Åkesson älskar förstås det. Plötsligt likställs kriminalitet med invandring. Landet står i brand ropar han på twitter i ett bisarrt och Trumpartat inlägg.

Denna dödsdans är som inte minst Advokatsamfundets kritik visar ett problem i sig.

Och vad värre är. Alla inser egentligen att det är som förre justitieministern Tomas Bodström säger: ”De vet själva att det inte fungerar, det visar all vetenskap. Därför är det populistiskt när man påstår att strängare straff fungerar.”

Det är alltså bara vilda-västernretorik.

Så vad är det då som fungerar? Låt oss lyssna på dem som vet. Polisen.

Förra året publicerade Göteborgs-Posten en artikel där 14 polischefer uttalade sig. Visst, hårdare straff och bättre verktyg för polisen, menade ett par av dem, kan inverka, men som Ulf Merlander, lokalpolisområdeschef för Storgöteborg Nordost, sa: ”Att tro att du kommer åt gängkriminaliteten genom att arrestera bort problemet, då är man helt fel ute”.

Lokalpolisområdeschefen i Rinkeby Niclas Andersson konstaterade att ”den absolut viktigaste delen just nu är väl att se till att vi inte har en påfyllnad underifrån.”

Då bör vi förstås tala om helt andra åtgärder än vad som hörs mest om i den politiska debatten.

Tomas Stakeberg Jansson, lokalpolisområdeschef i Borås sammanfattade det hela väl: ”När vi poliser kommer in i bilden är det ofta försent. Det förebyggande arbetet är främst kommunens och lokalsamhällets ansvar. Ny offensiv lagstiftning är välkommen men det är genom att ungdomarna utbildas, blir sedda, hörda och bekräftade som vi kan komma till bukt med problemen. Allt annat är bara reaktivt istället för proaktivt.”

Den påfyllnad underifrån som polisen talar om handlar om att barn så unga som tio år lockas in i gängen för att sälja narkotika. Det är den nyrekryteringen som måste stoppas.

Då handlar det om fungerande skolor och socialtjänst. Men också om att se till så att alla barn känner att de har en framtid, att de kan få bostad och jobb. Om vuxna i min närhet inte kan få jobb, hur ska det då gå för mig? Det är säkert en tanke som tänkts mer än en gång av de där tioåringarna, när natten sänker sig och drömmen istället blir en hård knut i en orolig barnamage.

Det fanns en tid då Sverige hade full sysselsättning. Jag minns hur farsan mer än en gång kom hem förbannad. Bråkat med chefen. Sagt upp sig. Ett par dagar senare hade han nytt jobb. Det här var på 80-talet och varvsutbildade svetsare var attraktiva. Men så var arbetslösheten också bara två procent.

Så är det inte längre. I tre decennier har vi även i goda tider haft vad som förr kallades massarbetslöshet. Och ojämlikheten har exploderat, välfärden dränerats. Det är det vi nu ser effekterna av. Det har inget att göra med invandring, utan det handlar om att det här landet decennium efter decennium sviker arbetarklassens barn. Det handlar om ekonomisk politik som drabbar alla som står några pinnhål ner på samhällsstegen, men många invandrare drabbas hårdare eftersom klassamhället är etniskt skiktat. Det vi ser i förorterna är just detta. Det är sociala problem som orsakas av fattigdom och arbetslöshet och vad som för många unga är en framtid utan hopp.

För vilken tioåring med framtidshopp börjar sälja knark för gängen?

Men det här vinner man inga poäng på i den testosteronstinna debatten av idag. Man blir inte vald till stans sheriff på såna budskap.

Fast å andra sidan. Det är inte en sheriff vi ska välja.

Tänk om det faktiskt fungerar att prata om annat?

Om sånt som är viktigt.

Om min framtid. Om att också jag kan få ett jobb när jag blir stor, om min skola som ska bli bättre.

Om allt som är gott i livet.

Ja, tänk om vi vågade prata om sånt som kan ge våra tioåringar hopp om framtiden, som får dem att drömma och sova gott om natten.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD 20200914. Jag vill dra mitt strå till stacken, har Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor och vill stödja författaren så köper du hans böcker. 👇

---