Tony Johansson: SD är ett hot mot det fria ordet

De torde vara ”enkla att avskeda” utropade SD-riksdagsledamoten Josef Fransson om de medarbetare vid Sveriges Radio som skrivit på ett upprop mot rasism och diskriminering på sin arbetsplats. Enligt Fransson gjorde detta dem till ”politiska aktivister” som bröt mot Sveriges Radios uppdrag att vara ”politiskt neutral”. Sverigedemokraterna retweetade hans angrepp på sitt officiella konto.

Det här rör enskilda medarbetare som förstås har rätt att tycka till om sin arbetsplats. Det har inte riksdagsledamöter med att göra. Men Fransson har dessutom fel i sak vad gäller Public Service. Sveriges Radio ska vara oberoende och bedriva en opartisk granskning. Men att det skulle betyda att det ska vara ”neutralt”, alltså inte ta ställning, i diskrimineringsfrågor i sin verksamhet är fel. Enligt sitt sändningstillstånd ska verksamheten ”bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv”. Inte heller innebär uppdrag att bedriva opartisk granskning att radio och teve ska vara neutralt i förhållande till vårt statsskick. Radio- och tevelagen slår fast att för teve samt för den radio som sänder med tillstånd från regeringen ska programverksamheten som helhet ”präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Att anställda vid Sveriges Radio har synpunkter på vad de betraktar som diskriminering och rasism på arbetsplatsen är inte endast fullt i enlighet med deras individuella och fackliga rättigheter. Deras synpunkter kan dessutom vara viktiga att ta tillvara för att Sveriges Radio ska kunna leva upp till kraven i radio- och tevelagen.

Det måste alltså understrykas att i sådant som rör det demokratiska statsskickets grundidéer – frågor om att vara för eller emot rasism, för eller emot diskriminering, för eller emot demokrati, för eller emot yttrandefrihet – ska inte public service-företagen inta en neutral hållning.

Det är väl detta som retar upp många sverigedemokrater. När Public service utgår ifrån det demokratiska statsskickets grundidéer och värnar allas lika värde uppfattar många sverigedemokrater det som ett ställningstagande mot dem. Vad det säger om dessa sverigedemokraters demokratisyn behöver jag inte utveckla.

Nu är inte detta första gången riksdagsledamot Fransson attackerar Public Service. Förra året krävde han tillsammans med flera ledande sverigedemokrater att SVT 2 och P3 skulle säljas. P3 är ”vänstervridet”, påstod han som ett eko av partiledare Åkesson som i valrörelsen 2018 sa att P3 var en ”skitkanal” med ”vänsterliberal smörja”. Följaktligen borde skitkanalen läggas ner.

Men det här handlar egentligen om mer än Sveriges Radio. Det speglar också Sverigedemokraternas syn på enskilda i offentlig tjänst.

Sverigedemokraterna har satt i system att angripa enskilda, misshagliga personer. Vi ser det runt om i kommunerna. Som i Norrköping där sverigedemokrater polisanmälde Stadsmuseet för att det i en utställning om nazism hade ett tidningsklipp om en sverigedemokrat som varit aktiv på nazistiska internetforum. Museichefen som var i centrum för kritiken stod dock på sig.

I en SD-styrd kommun hade hon riskerat sitt jobb om hon gjort så. Det är i varje fall vad som hände kulturchefen i Sölvesborg efter att SD kom till makten. Efter att SD-styret försökt detaljstyra kulturutbudet via en ny biblioteksplan, stoppa en dockteater på arabiska, begränsa bidragen till vissa kulturföreningar som de inte ansåg svenska nog och politiserat konstinköpen fann kulturchefen Sofia Lenninger sin situation ohållbar. Något senare tog hon bladet från munnen och skrev följande i DN:

”För att inte de som sitter på den politiska makten ska kunna använda sin maktposition och utnyttja offentliga medel (skattemedel) till att påverka människors världsbild och bilda politisk opinion, har man inom offentlig kulturverksamhet varit extra noga med att hävda principen om armlängds avstånd mellan politik och kulturutövare.”

Det är detta armlängds avstånd som Sverigedemokraterna försöker få bort – i kulturpolitiken såväl som i förhållande till Public service.

Ett annat exempel är Hörby där SD fick makten efter valet. På kommunledningskontoret blev situationen snabbt så dålig att skyddsombuden för Saco-rådet, SSR och Vision gjorde en arbetsmiljöanmälan. Anmälan skedde efter att flera tjänstemän köpts ut och andra slutat. Totalt slutade 26 tjänstemän, däribland samtliga förvaltningschefer.

SVT intervjuade Sacos huvudskyddsombud om situationen:

”– Man blir kränkt och kritiserad för sin arbetsinsats, säger Maria Westlund, huvudskyddsombud för SACO i Hörby kommun.

Vem är det som ligger bakom detta?

– Det är kommunledningen, säger Maria Westlund.”

Aftonbladets Peter Kadhammar åkte till Hörby för ta reda på vad som hänt. Väl där visade det sig att han inte ens fick ta del av kommunens diarium på ett normalt sätt. Två tjänstemän övervakade honom medan han gick igenom det. Han beskrev situationen för de anställda som en spegelvärld: ”marken mjuknar under den som faller i onåd, han eller hon sjunker.”

Hur reagerade då Sverigedemokraterna? Med en attack på facket! Partiets gruppledare Stefan Borg förklarade helt enkelt att fackens kritik av dålig arbetsmiljö var ett ”generalangrepp på folkstyret”. I SD-kommuner gör man alltså bäst i att hålla med eller åtminstone hålla käft.

Det vi ser i Hörby, Sölvesborg och Norrköping är exempel på Sverigedemokraternas auktoritära syn på offentlig förvaltning: Som medarbetare ska man inte främst utföra sitt arbete enligt vad lagen föreskriver, utan utifrån vad den politiska ledningen tycker.

Sverigedemokraterna är för åsiktsfrihet och yttrandefrihet endast när det handlar om deras egna åsikter. Så är det, men det får man väl inte, för att tala sverigedemokratiska, säga i det här landet.

Sverigedemokraternas angrepp på Public Service och agerande i kommuner som de styr ska ses i detta ljus. Det handlar inte, som SD-politikerna försöker påskina, om att driva på för ”politisk neutralitet” utan om motsatsen. Sverigedemokraternas ambition är att kringskära Public Service opartiskhet. Deras krav på att riksdagens kulturutskott skulle kalla till sig Public-service-företagens chefer handlade om att förbereda för politisk styrning av Public Service. Partiets ständiga angrepp på tjänstemän och enskilda journalister är ett sätt att bereda väg för detta i såväl Public service som i den offentliga förvaltningen.

Alla inser förstås vilka konsekvenserna skulle bli om SD kommer i regeringsställning, lyckas bryta ner detta armlängds avstånd och kan börja utöva politisk makt över SVT och Sveriges Radio.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD 20200914. Jag vill dra mitt strå till stacken, har Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor och vill stödja författaren så köper du hans böcker.


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: