Arbetslösheten är högre bland utrikes än inrikes födda, och skulle man kunna sänka den och åstadkomma ett snabbare arbetsmarknadsinträde vore mycket vunnet. Det är alla överens om. Men vad som inte är lika känt är det trendbrott som ägde rum i början av 2010-talet. Sedan dess arbetar i genomsnitt utländskt födda fler antal timmar per individ än inrikes födda och det är sannolikt att denna utveckling fortsätter under det kommande decenniet. Det här beror på att utrikes födda har lägre medelålder. Vad betyder det här? Enkelt uttryckt att utan invandringen skulle den inhemska befolkningen behöva arbeta längre upp i åren eller fler timmar varje år för att finansiera välfärden.

Den invandrade befolkningen kompenserar helt enkelt för den åldrande inrikes födda befolkningen så att försörjningskvoten – alltså hur många barn och pensionärer som går på varje person som arbetar – förbättras. Det här visar Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet, i en rapport som släpptes förra veckan: Arbetsmarknaden på 2020-talet: Invandringen och den demografiska motvinden. För några år sedan lade samme Andersson fram beräkningar som visade att Sverige under perioden 1950-2014 tjänat 900 miljarder på invandringen. I denna nya rapport är istället fokus på de senaste två decennierna och de kommande tio åren.

I en debattartikel sammanfattar Andersson, tillsammans med Sandro Scocco, chefsekonom på Arena Idé, och Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi, rapportens resultat så här:

”Kanske skulle dagens motstånd mot invandring minska något om medborgarna insåg att alternativet till invandring var kraftigt höjd pensionsålder, kortare semester eller nedskärningar i välfärden. Stänger Sverige sina gränser är det detta som kommer hända, oavsett vad man anser om invandare. Ekonomiska realiteter tar inte hänsyn till fördomar.”

En faktabaserad migrationspolitik skulle ha tagit hänsyn till dessa ekonomiska realiteter och för arbetskraftsinvandringen riktat in sig på att stärka fackens ställning och på bättre regleringar som säkrar arbetstagarnas rättigheter så att människor inte utnyttjas av skrupellösa företag, men sedan konstaterat: utan invandring blir det svårare att finansiera välfärden. Vad gäller flyktingmottagandet så är kanske inte humanism längre gångbart i den politiska debatten, men ekonomiska realiteter brukar vara det. Höjda skatter torde vara lika impopulärt hos högern som höjd pensionsålder är hos vänstern – det är i det valet vi hamnar om vi stänger gränserna.

Men hur förhåller det här sig till uppgifterna om att invandringen är en belastning för de offentliga systemen? Nationalekonomen Joakim Ruist visade ju för ett par år sedan att varje flykting kostade de offentliga finanserna 74 000 kronor per år, flyktinginvandringen totalt 41,5 miljarder per år.

Det här var också ungefär vad de båda socialdemokratiska ekonomerna Emil Bustos och Nils Lager skrev i sitt svar på Lars Fredrik Andersson och som Lager upprepade i en debatt i radio mot Sandro Scocco. På ett föga övertygande sätt får man väl säga. Det finns nämligen en hake. Ruists kalkyl är inte en beräkning av kostnader och vinster av invandring, utan av hur mycket den invandrade populationen betalar i skatt och hur mycket den får tillbaka från den offentliga sektorn.

Är inte det samma sak? Nej.

Om vi skulle göra en likadan kalkyl för kvinnor som arbetar i handeln eller offentlig sektor, skulle vi få tillbaka liknande resultat. Det här är helt enkelt resultatet av att ha en omfördelande välfärdsstat – oavsett hur mycket du tjänar och betalar i skatt har du alltid rätt till exempelvis sjukvård och skola. Det innebär att låginkomsttagare i Ruists kalkyl blir en ”kostnad” eftersom en av poängerna med välfärdsstaten är att den omfördelar från hög- till låginkomsttagare. Är du undersköterska och har barn är det sannolikt att du bli en kostnad i den här sortens modeller. Hur är det möjligt? Ditt arbete är ju en viktig kugge som bidrar till att vår sjukvård fungerar. Du borde betraktas som en samhällsvinst. Men icke! Inte i den här sortens modeller. Det beror på att Ruists kalkyl inte visar kostnader utan omfördelning och den visar inte omfördelning från inrikes födda till invandrare utan från hög- till låginkomsttagare. Det är bara det att invandrare är överrepresenterade i låglönejobb.

Resultaten i Ruists kalkyl speglar således ett etniskt skiktat klassamhälle, där invandrare är överrepresenterade inom lågbetalda yrken och löper större risk för arbetslöshet. Låga inkomster betyder lägre skatteinbetalningar – och i Ruists kalkyl blir de således en kostnad. Men i själva verket talar vi om nyttigt arbete som måste utföras. Om den invandrade städerskan, som i Ruists kalkyl blir en kostnad, bara skulle försvinna, så har inte samhället plötsligt gjort en vinst. Antingen utför någon annan arbetet eller så förblir det ostädat. Om en inrikes född utför arbetet har ”kostnaden” för att denne individ betalar mindre i skatt än den får tillbaka i välfärd flyttat från invandrare till svensk. Har de offentliga finanserna därmed gjort en vinst? Självfallet inte, det enda som hänt är att ”kostnaden” nu ingår i kategorin inrikes födda. Exemplet visar att det inte är kostnader som den här sortens kalkyler beskriver.

De som resonerar som så att Ruists kalkyl över omfördelning inom välfärdsstaten kan tolkas som kostnader måste tänka sig att invandrare skapar låglönejobb. Det är vad Bustos och Lager tycks göra. Men om det istället är så att invandrare befolkar låglönejobben, följer att utan invandring måste inhemsk arbetskraft befolka dessa jobb. Är det så faller kritiken mot Anderssons, Erikssons och Scoccos slutsatser. ”Kostnaderna” blir de samma som tidigare.

I Sandro Scoccos nyutkomna bok Och några, antar jag, är Ok! visar han att det inte finns forskningsstöd för påståenden om att invandringen sänker lönerna, ökar arbetslösheten eller leder till större låglönesektorer eller bidrar negativt till tillväxten av BNP och produktivitet.

Därmed följer att invandrare befolkar låglönejobben snarare än skapar dem. Och således faller invändningar av den typ som Bustos och Lager för fram.

Slutsats: Invandringen motverkar sedan nästan ett decennium den ”demografiska motvinden” och gör att vi får det lättare att finansiera välfärdsstaten när den inrikes födda befolkningen åldras. Minskar vi invandringen kommer vi andra, som redan bor här, att tvingas jobba mer och längre under de kommande decennierna.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

---