Tony Johansson: Den viktigaste lärdomen av valet i USA

Jag var knappast ensam om att tidigt på onsdagsmorgonen gå till sängs med tungt hjärta. Trump hade just säkrat Florida och såg ut att gå mot jordskredsseger i Pennsylvania, Michigan och Wisconsin. Det var en dålig morgon för mig, men jag tänkte att det måste vara sju resor värre för Diana, min amerikanske granne som knappt hämtat sig från valet 2016.

Andra korkade upp champagnen.

”Jag hoppas verkligen att de ska stå där imorgon bitti och gråta! Det förtjänar dessa ynkryggar till journalister som i åratal har fört svenska folket bakom ljuset” skrev sverigedemokraten och tidigare talmannen Björn Söder som fyllde sitt twitterflöde med skadeglatt journalisthat, hämtat direkt från det trumpska alternativuniversumet.

Dagen efter började det vända. Biden knappade in på Trump, och Söder och andra sverigedemokrater följde som väntat med Trump ner i kaninhålets galenskap och retweetade den ena konspirationsteorin efter den andra.

Före detta talman alltså.

När jag nu skriver är det lördag eftermiddag och alla väntar nervöst på att Biden ska utropas till segrare.

Jag tänker: att Sverigedemokraterna backar Trump är naturligtvis ingen slump – de bärs fram av samma sociala förutsättningar och lever på samma budskap.

I valet 2016 vann Trump den vita arbetarklass som år efter år sett jobben försvinna och sin ekonomiska standard erodera. Människor som lämnats i sticket av såväl demokrater som republikaner. Han talade till dem och lovade att företräda dem, och han hade alltid en fiende att peka på, någon som var skyldig till att deras amerikanska drömmar grusats. Om det var muslimer, kineser eller fake-media kunde kvitta – det viktiga var att det fanns en fiende som han, Trump, skulle försvara dem emot. Att vanligt folk självfallet inte tjänar på skattesänkningar för de rika och försämrad sjukförsäkring och annat som Trump drivit under sitt presidentskap, försvinner ur diskussionen när konfliktlinjerna omdefinieras utifrån dessa nya fiender.

Sverigedemokraterna började förvisso som en nazistisk sekt, men snart insåg dess ledning att antalet väljare som kan tänka sig rösta på ett parti vars företrädare går omkring i uniformer från andra världskriget är väldigt begränsat. Man började omforma partiet till att fokusera mindre på ideologi – nazism, fascism, rasdiskussioner – och bli mer praktiskt inriktat, på att exploatera missnöje, underblåsa konflikter och peka ut fiender: invandrare, media och socialdemokrater.

Alla som studerar Sverigedemokraterna upptäcker snart att deras retorik om invandrare, media och arbetarrörelsen sedan länge liknar den som Trump varit så framgångsrik med. Våra svenska trumpar i Sverigedemokraterna är inte lika skickliga, men det är likväl slående hur lika de kartor vi nu ser på CNN är våra egna kartor.

Lägg exempelvis en karta över Skåne som visar Sverigedemokraternas röstandel intill i stort sett vilken som helst delstatskarta över republikanernas stöd och du ser likheterna. Demokraternas blå öar i illrött republikanskt hav. Demokraterna har sitt stöd i städerna och förorterna, republikanerna på landsbygden. Än tydligare var det i valet 2016.

Nu kan man inte bara rakt av överföra det vi ser i USA till Sverige, men det är ingen slump att vi tycks ha samma splittring mellan stad och land. Det är en splittring som rymmer många dimensioner: växande klasskillnader, osäkra framtidsutsikter, brist på framtidstro, samhällsservice som drar sig tillbaka är några exempel och mindre orter och landsbygd är extra utsatta. Dessa sociala förutsättningar är vad som ger såväl Sverigedemokraterna här hemma som trumpismen i USA luft under vingarna.

Detta är effekterna av att omfördelningsambitionerna minskat och politiken för full sysselsättning givits upp. I tre decennier har vi haft massarbetslöshet och vi har OECDs snabbast växande inkomstklyftor. Det är marknadens och nyliberalismens seger som vi bevittnar – och i klyftornas och otrygghetens spår växer grogrunden sig stark för partier som pekar ut de påstått skyldiga och som säger sig kunna backa bandet till en svunnen, historisk idyll. Om den idyllen verkligen funnits är mindre viktigt.

Men detta sätter också fingret på den politiska paradox som vi nu lever i: med extremhögerns tillväxt och KDs och Moderaternas ideologiska implosion går den nya politiska blockgränsen mellan mitten-vänstern, som står upp för liberala politiska värden, och det nya nationalkonservativa blocket. Det är vad som manifesterades med januariöverenskommelsen. Problemet är att med den följer inte bara den politiska liberalismen – som historiskt sett varit minst lika viktig för arbetarrörelsen som för de liberala partierna – utan också mer av samma ekonomiska liberalism som skapar denna grogrund. Det är vad vi nu ser hända med arbetsrätten och har sett i exempelvis avskaffandet av värnskatten.

Sådan politik ökar osäkerheten och inkomstskillnaderna.

Överenskommelsen mellan januaripartierna var nödvändig för att stoppa Sverigedemokraterna från inflytande över regeringsmakten, och jag stödjer överenskommelsen. Men den politik som Centern och Liberalerna får igenom till följd av överenskommelsen riskerar på sikt gynna Sverigedemokraterna.

Vi får hoppas att det inte blir så. Men erfarenheten från såväl Sverige som USA talar sitt tydliga språk.

Dags att sätta punkt, tänker jag och ögnar igenom texten.

Det ringer på dörren. Jag går och öppnar.

– He did it! ropar hon strålande av lycka. Det är min granne, Diana, hon med rötter i USA. Pennsylvania är klart, fortsätter hon och knyter näven.

Jag slår på CNN och ser människor strömma ut på gatorna i vad som visar sig bli det största firandet sedan 1945.

Ja, det är sant, tänker jag, att trumpismen inte dör med detta, de sociala förutsättningarna finns alltjämt.

Men det är likafullt sant att det inte finns något som är ödesbestämt; att vi som tror på solidaritet och gemenskap är många fler än hatarna.

Så det må vara sant att trumpismen inte är död, vare sig i USA eller i Sverige. Men det är likafullt sant att vi tillsammans kan mota tillbaka hatet, att vi, folket, avgör vår egen framtid.

Och det, vänner, är den viktigaste lärdomen av valet i USA.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

3 kommentarer på “Tony Johansson: Den viktigaste lärdomen av valet i USA

  1. Du är inte ensam om att tänka detta, att Trump må försvinna med anledningarna att han blev vald finns fortfarande kvar. Jag skrev samma sak på min FB-vägg den 7:e Nov. Jag skulle emellertid vilja ge ett tips: Dokumentär-serien ”Why we hate” gjord av Spielberg och Gibney 2019 som finns här: https://www.dplay.se/program/why-we-hate och som visar hur vi fungerar psykologiskt, varför vi så lätt faller för de här manipulationerna och i slutändan vilka medel vi har för att motstå dem. Många, många borde se denna serien!!

    Gilla

  2. Så sant men skrämmande hur fort vårt samhälle kan raseras under valfrihetsparollen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: