Under ett par års tid har frågan om hur många asylsökande som Sverige ska ta emot ältats fram och tillbaka, och förslagen har haglat om olika ”volymmål”. Nu kanske nån invänder att det är osmakligt att tala om volymer när det handlar om människor som flyr för sina liv. Och ja, det är en relevant invändning. Men det finns förstås skäl till att de gör så – det är lättare att behandla människor illa om man till att börja med inte beskriver dem som människor. Så för dem som vill sälja en idé om att det är rätt och riktigt – ja till och med det enda ansvarsfulla för såna där så kallat vuxna i rummet – att stoppa människor från att söka fristad undan död, förföljelse och tortyr är det naturligtvis smart att tala om volymer. Som människor har vi moraliska förpliktelser gentemot andra människor. För ”volymer” är det svårare att hävda moraliska förpliktelser.

Nåväl, det var egentligen inte det jag tänkte skriva om. Inte heller om att det ekonomiskt betraktat är snudd på tjänstefel av de politiker som nu strävar efter att sänka invandringen. Deras politik kommer att leda till att vi som redan bor här tvingas jobba längre upp i åren. Sådan ser Sveriges demografi ut. Siffrorna är glasklara, men om det skrev jag för ett par veckor sedan.

Nej, det jag tänkte ta upp är att hela volymdiskussionen har ägt rum i en bubbla, ett eget universum där föreställningen tycks råda att det till Sverige idag kommer många asylsökande. Det gör det inte. Som vi kan utläsa i diagrammet, kommer det idag historiskt få asylsökande till Sverige. Endast i början av 1980-talet och under några år på 1990-talet har det kommit så få asylsökande som nu.

När SD talar om återvandring och skriker om att det ”här betyder krig” när regeringen inte går dem till mötes och moderaterna ältar sitt volymmål bör man ha de här siffrorna i bakhuvudet. De berättar något om hur den politiska debatten fungerar.

För varje steg det här landet tar mot minskad solidaritet och högre murar, tar flyktingmotståndarna två steg till i syfte att dra den politiska mitten – där besluten brukar hamna – allt längre ut i den nationalkonservativa öknen.

De som tror att man kan neutralisera asylfrågan – triangulera som politiska strateger brukar tala om – genom att gå asylmotståndare till mötes har därför fel. En sådan strategi kanske fungerar i frågor som RUT-avdrag. Det är ett av skälen till att vi inte längre hör S-företrädare kritisera RUT. De som nyttjar dessa tjänster upphör då helt enkelt att vara en jobbig oppositionsgrupp och en plattform försvinner för de politiker som tycker att det är rimligt att vi andra ska betala för deras städning. Så frågan försvinner från den politiska debatten. Borgerliga partier är nöjda för de har fått igenom sin politik, Socialdemokraterna kan leva med det för de får utrymme att prata om viktigare frågor.

Men så fungerar inte migrationsdebatten. Sveriges tredje största parti lever helt på den här politiska konflikten och Sveriges näst största parti har bestämt sig för att tävla med dem om samma väljare. Därför kommer Moderaterna och SD att hålla konflikten öppen, och varje steg som de övriga partierna tar mot deras positioner kommer att förskjuta den politiska mitten. Det är därför SD nu börjat skruva upp retoriken om återvandring.

Så, vad kan vi göra åt detta? Vi kan konstatera att då konflikten ändå bara fortsätter finns inga skäl att gå dem till mötes. Kompromisser är meningslösa, och därtill farliga eftersom de bara flyttar gränsen för vad som betraktas som acceptabelt.

Och för alla oss andra så gäller att vi kanske borde bry oss mindre om den retorik som äger rum högt där uppe, och istället fokusera på att ställa hårdare krav underifrån. Till syvende och sidst är det de ramar som vanligt folk sätter som styr partierna.

Jag är övertygad om att det finns fler i det här landet som egentligen delar Reinfeldts öppna-era hjärtan-uppmaning och Löfvens pre 2015-vision om att mitt Europa bygger inga murar än som vill se framtiden an hukande av skam bakom taggtråden.

Men våra röster har blivit svagare, inte för att vi faktiskt blivit färre utan för att många av oss tror att vi är färre.

Men det är vi inte.

Så tala!

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

---

Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.