Intervjun i förra veckan med Jimmie Åkesson i SVTs 30 minuter var klargörande, i synnerhet när man tar med Ebba Buschs kommentar dagen efter. Hon fick då frågan om hur inflytandet i en nationalkonservativ regering skulle fördelas med tanke på att SD är tre gånger större än KD. Får SD tre gånger mer inflytande? På det svarade hon att det vore rimligt.

Rimligt, var också vad Jimmie Åkesson svarade på samma fråga.

Bedömningarna om vad som är rimligt, lämnar jag till andra, men sannolikt är det naturligtvis.

För det första av rent matematiska skäl. Om det nationalkonservativa blocket får egen majoritet kommer den vara ganska liten, strax över 175 mandat. Av dessa kommer SD att ha omkring 65 mandat, dvs nästan 40 procent av regeringsunderlaget. Det säger sig själv att SD i ett sådant läge inte skulle nöja sig med att låta Kristersson bilda en minoritetsregering. Då är det mer sannolikt att Liberalerna står utanför regeringen och släpper fram en M-Kd-Sd-regering.

För det andra, Kristerssons historia. Vi vet att Kristerssons ord är vind. De betyder helt enkelt ingenting. Han har på mindre än tre år gått från att vara hård principiell kritiker av SD till att stå på randen till regeringssamverkan med desamma. Under denna tid har SD inte förändrats ett skvatt. Det är Kristersson som förändrats, eller åtminstone vad som kommer ur hans mun.

I sitt debuttal i Almedalen 2018 sa han: ”Inte i något annat parti säger så många, så ofta, så horribla saker som i Sverigedemokraterna”.

Strax därpå lovade han dyrt och heligt förintelseöverlevaren Hédi Fried, som bjudit hem honom på fika, att han aldrig någonsin skulle ”samarbeta, samtala, samverka eller samregera med Sverigedemokraterna”.

Ett drygt år senare, december 2019, mötte han Åkesson och förde vad han betecknade som ”konstruktiva samtal”. Plötsligt blev löftet till Fried högst problematiskt. Hon sa sig vara besviken på honom. Men nja, slingrade han sig, han hade bara lovat henne att Alliansen inte skulle ”samarbeta, samtala, samverka” med SD. Däremot hade han aldrig lovat, påstod han lusfräckt, att han själv och Moderaterna inte skulle göra det. Men den distinktionen hade han förstås inte informerat Fried om. Hon hade inte läst det finstilta i hans löfte, den lilla fotnoten alltså, som han väl klottrat på baksidan av servetten medan de fikade. Det finstilta som alltid finns där när Kristersson uttalar sig om SD.

---

Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor

---

Ett år till förflöt, och vi skrev hösten 2020. Nu klargjorde han att han var beredd att samarbeta med SD för att bilda regering, och inte nog med det: SD hade blivit en viktigare partner än Centern som minsann inte skulle få diktera regeringsfrågan, dvs Centern kunde komma på tal endast under förutsättning att Lööf accepterade samarbetet med Åkesson. Men, deklarerade Kristersson med sån där vuxen stämma, gemensam regering var inte aktuellt, eftersom M och SD har olika uppfattning i frågor som miljö och utrikespolitik.

Sedan gick det några månader. I januari i år öppnade så Kristersson för att skriva avtal med SD innan valet och för att SD skulle kunna få tjänstemän på regeringskansliet och strax därpå intervjuades han i SVT, det var en dryg vecka efter stormningen av kongressen och mitt i diskussionen om att SDs ledargarnityr fortsatte hävda att Trump borde få Nobels fredspris. Alltjämt uteslöt Kristersson att SD skulle kunna ingå i regeringen, men han intygade att SD ”breddat sig politiskt” och var ”seriösa och konstruktiva”.

Det här var alltså bara tre år efter att han stått i Almedalen och kallat Sverigedemokraterna horribla.

---

Antirasistisk skönlitteratur? Ja, det finns. Pröva denna >>>

---

Alla begriper att vi runt hörnet har ett regelrätt samregerande, där SD, som största eller näst största parti, kan göra anspråk på tunga poster som finans-, justitie- och utbildningsminister. Och vi bör inte ens utesluta en SD-ledd regering. Vad väljer Kristersson och Busch om SD blir största borgerliga parti och ställer dem inför alternativen fyra år till med Löfven eller att ingå i en regering med Åkesson som statsminister? Jag vågar faktiskt inte gissa.

Det är dessa scenarier som såväl borgerliga som vänsterinriktade väljare måste ha klart för sig. De två huvudalternativen i regeringsbildningen efter valet kommer att vara en S-ledd mittenregering, i vilken Centern kan komma att ingå, och en konservativ regering i vilken Sverigedemokraterna kan komma att ingå eller rentav leda.

De vänsterinriktade väljarna måste inse att på andra sidan riksdagsvalet finns scenarier som är så mycket värre än att Socialdemokraterna samarbetar/samregerar med marknadsliberalerna i Centern. Borgerliga väljare måste å sin sida förstå att Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti i vanlig bemärkelse. Mycket kommer nämligen att hänga på den stora gruppen borgerliga väljare som ser sig som liberaler, snarare än konservativa. Borgerligheten är – och har alltid varit – en märklig allians mellan konservativa och liberaler. Märklig därför konservatismen uppstod som en motreaktion på liberalismen, och historiskt sett är det faktiskt oklart om den som är liberal bör betecknas som höger eller vänster. Man kan erinra om att ett äldre ord för socialliberal är vänsterliberal och att när Folkpartiets ungdomsförbund bildades 1934 var ett av förslagen ”Sveriges unga vänster”. Men kanske har alliansen mellan konservativt och liberalt sinnade fungerat för att inget av de borgerliga partierna har varit uttalat antiliberalt. Men det är faktiskt vad SD är. Ett uttalat antiliberalt parti som föraktar allt det som liberaler står för. ”Jag tycker att liberalerna är ett rätt onödigt parti”, för att återge Åkessons lavett efter att Liberalerna meddelat att de gärna samarbetade med honom. För liberalt sinnade väljare borde ett regeringsalternativ med Åkesson te sig tämligen oattraktivt, medan att få en vågmästarställning i en S-ledd regering och i praktiken kunna tvinga Löfven att föra en liberal agenda borde vara attraktivt. Effekten av det senare blir att politikens centrum och socialdemokratin tvingas in i den liberala fållan. Naturligtvis finns det argument emot för den liberalt sinnade, men de är antingen känslomässiga (aversion mot sossar) eller nostalgiska (drömmar om borgerlig enighet). Alla rationella argument talar för att en mittenregering är att föredra för den som vill ha igenom en liberal agenda.

Det är precis vad Centern förstått, delvis för att de vet att bortom retoriken, är sedan tre decennier den socialliberala tendensen inom socialdemokratin tämligen stark, delvis för att de med rätta betraktar SD som en säkerhetsrisk för Sverige och delvis, förmodar jag, för att de tagit till sig vad Åkesson faktiskt tänker och tycker om dem:

”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själ­lösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.”

Det trotsar faktiskt allt vett och förstånd att liberalt sinnade ens kan överväga denne man som samarbetspartner.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)

---