Tony Johansson: Sverigedemokraterna är ekonomiska analfabeter

Sverigedemokraternas förslag att koppla vissa bidrag till medborgarskap, handlar för det första egentligen inte alls om medborgarskap, leder för det andra bara till fler fattiga barn och pensionärer och vittnar, för det tredje, om att Sverigedemokraterna ger fasiken i vanligt folk.

Vi börjar med det sistnämnda. Sverigedemokraternas uttalade syfte med sitt förslag är att göra Sverige mindre attraktivt för invandring. För att nå dit vill SD göra det sämre för de som invandrat hit och försvåra integrationen så mycket som möjligt. Ur alla rationella perspektiv är detta stendumt, förstås gentemot de människor som drabbas, men också för Sveriges ekonomi. Vad blir effekten under kommande decennier om Sverige slår in på vägen att så långt som möjligt begränsa invandringen? Svaret är att vi får det svårare att finansiera välfärden. Jag har skrivit om detta tidigare, men för att rekapitulera: den genomsnittliga åldern i gruppen invandrare är lägre än i den inhemska befolkningen. Det har lett till att den invandrade befolkningen arbetar fler timmar per individ (alltså utslaget på hela gruppen) än den inrikes födda. Det betyder att den så kallade försörjningskvoten förbättras med invandringen. Försörjningskvoten beskriver hur många som de som är i arbetsför ålder måste försörja med avseende på välfärdstjänster, dvs hur många barn och pensionärer som går på var och en som är i arbetsför ålder. Sverige befinner sig i ett bekymmersamt läge med en åldrande befolkning. Enligt prognoserna kommer det under de kommande fem decennierna gå färre i arbetsför ålder i relation till barn och gamla än det gör idag. Allt annat lika betyder det att vi måste arbeta längre upp i åren – höjd pensionsålder – eller höja skatterna för att finansiera samma välfärd som vi har idag. Men invandringen begränsar denna effekt, helt enkelt pga invandrargruppens lägre genomsnittsålder. Trots att arbetslösheten är högre i gruppen utrikes födda arbetar de, till följd av att fler är i arbetsför ålder, fler timmar i genomsnitt när dessa slås ut på hela gruppen utrikes födda och bidrar därmed till att sänka den totala försörjningskvoten i Sverige. När man skriver om detta möts man av indignerade vrål från twittermobben. Men det här är inte en åsikt. Det är redan så och det är ett matematiskt faktum: stänger vi gränserna kommer vi att få höja pensionsåldern mer och höja skatterna mer, för att få ut samma välfärd. Sverigedemokraternas ledning begriper förstås detta, men struntar i oss som faktiskt måste betala de höjda skatterna som deras politik leder till, liksom de struntar i alla oss som kommer tvingas jobba allt längre upp i åren samtidigt som vi får se vår välfärd erodera.

Så att ”höja medborgarskapets värde”, betyder, när vi översätter från sverigedemokratiska till vanlig, hederlig svenska inte alls att vi ska göra det bättre för de som är svenska medborgare, utan att vi ska göra det sämre för de som inte är det. Men dessutom är det här en politik som gör oss alla lite fattigare. Medborgarskapets värde höjs inte, det sänks. Detta är nationalismens pris.



Fast tittar man närmare på det är sanningen den att Sverigedemokraterna inte alls vill höja det svenska medborgarskapets värde. Det är bara så det låter i retoriken. I själva verket berörs inte någon som är medborgare i något av de 29 länderna i EU/EES av Sverigedemokraternas förslag. De ska fortsätta få tillgång till den svenska välfärden. Det finns förstås ingen logik i detta. Men om välfärd ska kopplas till medborgarskap, borde det väl gälla just svenskt medborgarskap? Partiet heter ju inte EU/EES-demokraterna. Men Jimmie Åkesson står där med ena handen hopflätad med EU-vännen Ulf Kristerssons, och det skulle bli minst sagt knepigt att bilda regering ihop om han började driva en sådan linjen. Den andra handen håller han som vanligt uppsträckt … med ett väl blött finger. Det ligger bra i tiden att peka på utomeuropéer och fortsätta bygga det banala men effektiva sverigedemokratiska narrativet om de farliga främlingarna som tar våra jobb och lever på våra bidrag. Så ställer han 5 procent av befolkningen – det är inte fler vi här talar om – mot de resterande 95 procenten. Banalt men politiskt effektivt – och förstås farligt.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Bostadsbidrag, barnbidrag, garantipension är statliga åtaganden syftande till att garantera en skälig levnadsstandard för alla som bor i landet. Sverigedemokraterna påstår sig spara 7-8 miljarder på sina förslag, men det enda som är klart definierat i deras taffliga budgetmotion är de 140 miljoner kronor som de vill spara på att begränsa barnpension och efterlevandestöd – det är stöd barn kan få idag när föräldrar avlider – till de barn i Sverige som har svenskt medborgarskap. Resten är tämligen oklart. Det står rentav ordagrant att de andra bidrag som de vill knyta till medborgarskap ”inte inkluderas i den aktuella budgetkalkylen”. Så det Åkesson och partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt – han som under sin tid som skinhead i ungdomsförbundet gick under smeknamnet ”Rasse-Oscar” – gjorde störst nummer av på pressträffen var i själva verket inte mer än två killar som gissar lite om folk som de inte tycker om. Men även om man skulle ta gissningarna på allvar, så står det alldeles klart att det mesta inte är faktiska besparing eftersom ansvaret istället rullas över på kommunerna vars utbetalningar för försörjningsstöd kommer att öka.

I den mån det är besparingar blir effekten fler fattiga pensionärer, fler ekonomiskt utsatta familjer och fler fattiga barn.

De enda som gynnas av det här är Sverigedemokraterna själva, som lyckas få hela den politiska diskussionen att handla om något som egentligen är en liten fråga, men som är den fråga kring vilken jorden rör sig i Sverigedemokraternas eget, skruvade universum – invandringen. Vi såg detta, återigen, i söndagens partiledardebatt. Inga andra gynnas.

Inte de fattiga barnen.

Inte de fattiga gamla.

Inte heller gynnas den ekonomiska tillväxten, som begränsas när ojämlikheten ökar. Och inte landet Sverige, för vem vill leva i ett land som slits sönder av sociala och ekonomiska klyftor? Svaret är möjligen Sverigedemokraternas ledning. De vill inte det här landet väl. Deras livsluft är allt som är negativt och de inser att om det går sämre för vårt land, om splittringen ökar, om social ojämlikhet och utanförskap växer blir det fler frågor för dem att kapitalisera på.

Så funkar den cyniska högerpopulismen.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: