Rysslands invasion av Ukraina har orsakat panik i Sverigedemokraterna. Snabbt insåg ledningen att vare sig deras osolidariska grundinställning eller högst oklara syn på Putin längre var gångbar. Operation rädda vad som räddas kan inleddes. Men den lär inte lyckas. De flesta inser naturligtvis riskerna om SD får inflytande över regeringen.

När Jimmie Åkesson i valrörelsen 2018 av Sveriges Radio uppmanades välja mellan Vladimir Putin och Emanuel Macron vägrade han ta ställning med motiveringen att Macron är ”en vänsterliberal imperialist”. Det kom därför knappast som en överraskning när han nyligen på samma sätt i SVT vägrade välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin. Det handlar om kontext, slingrade han sig. Man kan naturligtvis ha många uppfattningar om såväl Macron som Biden. Själv har jag skrivit tämligen många artiklar genom åren om amerikansk imperialism och övergrepp i Irak och Afghanistan. Men valet mellan en diktator som fängslar sina motståndare och demokratiskt valda ledare i fungerande rättsstater är för alla demokrater naturligtvis självklart. Mer kontext än så behövs helt enkelt inte för att göra det valet.

Åkesson fick följaktligen löpa gatlopp i medierna. Men han skulle ha klarat sig igenom det där – om det inte varit för det ryska angreppet på Ukraina blott åtta dagar senare. Det försatte Jimmie Åkesson med sina nyliga uttalanden om Putin i ett minst sagt brydsamt läge.

I en intervju i Aftonbladet i fredags försökte han därför ge sken av att förtydliga sig. Han lyckas med att få till en för honom hygglig rubriksättning, men i realiteten förtydligar han sig inte alls. Han säger att han föredrar ”Bidens USA” framför ”Putins Ryssland”. Men lyssnar man noga inser man att han alltjämt undviker frågan om huruvida han föredrar Biden framför Putin. Att han på det ryska anfallskrigets tredje vecka inte kan ge ett klart svar på om han föredrar Vladimir Putin eller Joe Biden är om möjligt än mer anmärkningsvärt än hans tidigare uttalanden.

Läs en av Tony Johanssons politiska thrillers i vår. Klicka här för info>>>

Bakgrunden till att Åkesson slirar runt Putin är att det i europeiska högerextrema kretsar, exempelvis i SDs systerparti i Frankrike Front National, finns nära band till Putin och hans maktparti. Även i Sverigedemokraterna har det länge funnits en, om vi ska göra en snäll tolkning, oklar hållning till Putin och den ryska statsapparaten. Då talar jag inte främst om att sverigedemokratiska lokalpolitiker uppmanat Putin att invadera Sverige och ”avsätta vår landsförrädare till statsminister”. Inte heller om den märkliga Egor Putilov-affären, i vilken det framkom att Putilov (en av de identiteter under vilken han agerat) som arbetade på SD:s riksdagskansli, nekats ackreditering till riksdagen efter uppgifter från Säpo om att han haft kontakter med rysk underrättelsetjänst och följaktligen betraktades som en säkerhetsrisk. Det avslöjades då även att Putilov gjort en lukrativ fastighetsaffär med en rysk kriminell företagare, vilket sannolikt spelade in i säkerhetsbedömningen. I samma veva stängdes även en av SDs politiska sekretare i riksdagen av, bland annat för att han på sociala medier hyllat Putin.

Nej, jag avser snarare att Putins Ryssland i de högerextrema kretsarna länge setts som en motvikt till den liberalism som är förhärskande i EU-sammanhang. Det är därför Jimmie Åkesson har svårt att välja. Samma världsbild förklarar SD:s vurm för Victor Orban, den ”främste statsledaren i världen” som Kenth Ekeroth sa i riksdagens kammare; Orban som för övrigt är den EU-ledare som har de närmaste banden till Putin.

Denna världsbild avspeglar sig även i SD:s väljarbas som sticker ut i synen på Putin. Enligt en undersökning 2018 hade 18 procent i hela väljarkåren en positiv syn på Putin. Bland SDs väljare uppgick denna andel till 29 procent. Sannolikt handlar detta även om en mer positiv inställning till auktoritära, starka ledare bland SDs väljare än bland väljarkåren i stort.

---

Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor

---

Också i partiets agerande i frågor som rör Belarus och Ukraina i EU-parlamentet får detta effekter. 2014 röstade Sverigedemokraterna emot EUs associationsavtal med Ukraina. Extra beklämmande är att det skedde kort efter Rysslands annektering av Krim. Förra året agerade de sverigedemokratiska EU-parlamentarikerna emot en framstöt om sanktioner mot Belarus. När nu SD gör en handbromssväng i Ukrainafrågorna är det bra att även erinra sig att bara en dryg vecka innan invasionen, samtidigt som de ryska trupperna mobiliserade vid gränsen, röstade SD i EU-parlamentet emot ett ekonomiskt stödpaket till Ukraina.

Allt det här ser naturligtvis väljarna och det är därför inte att förvånas att väljarstödet ökar för regeringen och förtroendet rusar för statsministern samtidigt som SD faller i opinionen. Det handlar inte om den traditionella blockuppdelningen, utan om att ett av riksdagens partier helt enkelt inte går att lita på. För Ulf Kristersson kommer följaktligen Jimmie Åkesson och hans parti bli ett tungt sänke, inte minst då ingen heller längre vågar lita på Kristerssons utfästelser om vilka gränser som gäller för hans samarbete med SD.

Jag tror att många väljare, alldeles säkert många fler än som offentligt skulle medge det, just nu drar en lättnadens suck över att Åkesson och hans kompisar inte sitter i regeringen. Den känslan som många väljare bär med sig i bröstet kan komma att avgöra valet. Om den inte redan har gjort det.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker (Storytel)

---