Publicerad i SKD 20081210 (svar på Eva Östlings Olléns replik)
Jag respekterar Eva Östling Olléns (Svenskt Näringsliv) ideologiska övertygelse, men inte hennes sätt att använda siffror. Den statistik hon hänvisar till stödjer inte hennes slutsatser.

Vårdköer. I min första artikel angrep jag inte avsändaren, d v s Health Consumer Powerhouse, vilket Eva Östling Ollén påstår. Jag informerade bara läsarna om att de inte är några objektiva forskare, utan en tankesmedja på högerkanten. 

Vad jag däremot vänder mig emot är det sätt på vilket Östling Ollén använder statistik och gör slutledningar. Hon hade flera slutledningar i sin första artikel, av vilka jag ifrågasatt två. 

Den första var Östling Olléns slutledning att region Skånes något högre andel privat vård, förklarar varför ”fler människor får möjlighet att träffa en doktor inom 7 dagar” i Skåne än i övriga landet. Jag ifrågasatte om detta var riktigt, eftersom oktobermätningen (mätning görs två gånger per år) visade att Skåne låg under riksgenomsnittet för andel som får träffa läkare inom sju dagar, inte över som Östling Ollén påstår. Idag medger hon att resultaten ”inte är entydiga”, men menar att skillnaden beror på om vi ser på vår- eller höstmätningen. När jag kontrollerar med ansvarig tjänsteman på region Skåne stämmer inte heller detta. Också i marsmätningen låg Skåne under riksgenomsnittet (se rapporten Vänteläget Region Skåne våren 2008). Det är med andra ord inte fråga om att det ej finns ”entydiga” resultat för Skåne. Det finns helt enkelt inget positivt samband för Skåne mellan väntetid för att träffa läkare och andel privata vårdgivare i en jämförelse med riket. Ett så grovt fel gör att tvivel uppstår även för de andra landstingssiffror som Östling Ollén redovisar. 

Den andra slutledningen som jag ifrågasätter gäller Östling Olléns sätt att skruva orsakssambanden till att endast handla om andel privat vård och konkurrenstryck i vårdsektorn. I den rapport från Svenskt Näringsliv som Östling Ollen hänvisar till, dras slutsatsen att det finns ett samband mellan väntetid i vården och andel privata vårdgivare. Men där står också att sambandet är statistiskt svagt och betydelsen av andra faktorer understryks. Dylika reservationer finns självfallet inte med i Östling Olléns alster. Det skulle ju grumla de politiserade slutsatser som hon vill trumma ut.

Om det är svårt att dra slutsatser om orsakssamband inom Sverige, så är det ännu svårare vid internationella jämförelser. Därför ska man inte heller tro på Östling Olléns slutsats att de svenska väntetiderna beror på ”brist på konkurrens”. Vårdköer i internationell jämförelse låter sig inte förklaras med en enda variabel. En aspekt som spelar in är att den höga tillgängligheten och de låga avgifterna i svensk vård skapar köer. Köer i sig är negativt, men de kan vara uttryck för något positivt. Därtill lägger Sverige relativt litet per capita på vården och har i genomsnitt en äldre befolkning. Detta för att nämna några av de variabler som spelar in. För en sak är säker: ingen seriös bedömare reducerar frågan om vårdköer till andelen privat vård. 

Om Sverige ökar sin vårdbudget per capita till exempelvis en amerikansk nivå, skulle vårdköerna kunna minskas. Alltså, ökade resurser till den offentliga vården, snarare än privatisering – som leder till att vårdresurser går till vinster – är mitt förslag på åtgärd.