Regeringen urholkar biståndet

Skånska dagbladet 20090613
I början av 1960-talet författade Olof Palme en biståndsproposition som kom att bli vägledande för flera decennier framöver. Målet med det svenska biståndet fastslogs vara, att höja de fattiga folkens levnadsnivå och bidra till ekonomisk utveckling. Några år senare beslutades att biståndsbudgeten successivt skulle justeras upp till en procent av bruttonationalinkomsten(BNI).

Volymmålet om en procent är godtyckligt, men grundas i ett resonemang kring moralisk plikt: vi lever alla i samma värld där den enes rikedom är direkt länkad till den andres fattigdom, men oavsett inkomstskillnader hävdar vi alla människors lika värde; samtidigt accepterar vi det kapitalistiska ekonomiska systemet som reproducerar avgrundsdjupa skillnader mellan människor, som ger vissa människor möjlighet att leva i lyx och överflöd, medan andra människor döms till att leva sina liv i outhärdligt elände på städernas sopberg; vi inser att världskapitalismen i praktiken upphäver vår likavärdesprincip, men vi förstår att vi inte kan lösa spänningen så länge som vi accepterar detta ekonomiska system. Däremot kan vi lindra effekterna. Därför bistånd. Därför bistånd som en moralisk plikt.

Volymmålet må alltså vara godtyckligt, men det grundas i en uppfattning om moralisk plikt – och en sådan plikt bryter man inte lättvindligt. Volymmålet är sålunda inte endast viktigt för att garantera en viss biståndsnivå, utan också för att biståndsbudgeten inte ska kunna schackras bort. I vart fall är det tanken. Men nuförtiden är brott mot denna målsättning snarare regel än undantag. 

Så med en regering som leds av ett parti som länge arbetat för sänkt bistånd och en biståndsminister som i riksdagen har beskrivit fattiga länder som ”Hottentottländer”, var det få som trodde på en höjning av biståndet. Viss förvåning väckte det därför när regeringen förra året aviserade att målet i det närmaste skulle uppfyllas. Upp från 0,85 procent för 2008 till 0,98 procent 2009.

En del applåderade detta, men det blev en kortvarig applåd. I går meddelades nämligen att biståndet ska ner med uppemot 7 miljarder till nästa år. Räknar man på regeringens inkomstprognos i vårbudgeten innebär det att biståndet faller ner till 0,75 procent av BNI. Och som om inte det vore nog stoppar regeringen in utgifter som inte har med bistånd att göra i biståndsbudgeten – såsom flyktingmottagning och skuldavskrivning. Effekten blir att det verkliga biståndet som andel av BNI kan komma att hamna på en lägre nivå än på flera decennier. 

Den fråga jag ställer mig är hur det kan komma sig, att svensken för ett par generationer sedan ansåg sig kunna avvara en hundradel av sina inkomster i bistånd, medan svensken av idag, som i genomsnitt har dubbelt så hög real inkomst, anser sig endast ha råd att avvara en hundratrettiondel? 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: