ISAF-massakern måste få konsekvenser

Skånska dagbladet 20090908
I fredags bombade utländskt flyg två tankbilar som ska ha kapats av upprorsmän i Kunduzprovinsen i Afghanistan. 90 personer dödades, varav mellan 60 och 70 var civila. Tre frågor måste nu upp på dagordningen:

För det första. Attacken beordrades av det lokala ISAF-kommandot, som opererar under NATO-befäl, men med ett löst FN-mandat i ryggen. Våra svenska soldater ingår som en del i ISAF-styrkan och är stationerade i grannprovinsen. Det inträffade bekräftar vad kritiker av den svenska Afghanistanpolitiken hävdat länge. Nämligen att svensk trupp endast bör ställas till förfogande om det är under FN-befäl och under förutsättning att den amerikanska ockupationen upphör. I annat fall riskerar den svenska insatsen bli en del av USA:s krig, ett krig som varit i strid med FN-stadgan sedan första stund. Afghanistaninsatsens försvarare har avfärdat denna kritik med att det är en formaliafråga vem som leder insatsen. Det kan de inte göra längre. Inte efter fredagens ISAF-massaker som visar att ISAF och amerikansk krigföring knappast kan skiljas åt.

Så är det inte minst om vi ser det inträffade ur de drabbades perspektiv. Distinktionen mellan de soldater som är i deras land för att kriga för att erövra och de som sägs kriga för fred måste idag te sig meningslös. 

För det andra. Hur ska ansvar utkrävas? Alla – från amerikanska företrädare, till den afghanska presidenten, till EU:s utrikesministrar – beklagar detta ”misstag” som resulterade i en massaker. Men räcker det att beklaga? Enligt internationell humanitär rätt kan, även om uppsåt saknas, dödandet av civila utgöra ett krigsbrott och ansvariga för krigsbrott ska ställas inför rätta. 

För USA utgör fredagens dödsoffer inte ens felräkningsmarginalen i den växande högen med lik som deras krigsmaskineri producerar, och lägg därtill att USA anser sig ha rätt att döda civila – de kallar det för ”collateral damage”. För USA är frågan sålunda mest av intresse ur perspektivet hur media ska hanteras. Afghanistan kan inte göra något, inte ens formellt, ty avtalet från 2002 mellan ISAF och Afghanistan ger – på traditionellt kolonialt manér – de internationella soldaterna immunitet för sina handlingar i Afghanistan. Så de enda som kan göra något är EU:s ledare. Men ingen av dem, allra minst Nato-vännen Carl Bildt, har ens tagit ordet förbrytelse i sin mun (man undrar vilka ord Bildt skulle använda om 60 civila svenskar hade dödats av utländsk militär?). 

För det tredje. Hur länge kan regering och socialdemokratisk opposition fortsätta att ge accept till att svensk trupp ingår i en styrka som massakrerar civila? Ser de något problem med att svenska soldater står under yttersta befäl av potentiella krigsförbrytare? Och den fråga vi alla bör ställa är om vi längre vill vara delaktiga i detta, som i huvudsak har blivit ett amerikanskt upprorsbekämpningskrig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: