En av de svenskaste av jultraditioner är den årliga diskussionen om hotet mot de svenska jultraditionerna.

Den följer en enkel dramaturgi med till gallfeber uppretade nationellt sinnade så kallade Sverigevänner som svär över att invandrare, homosexuella och sossar försöker sabba deras jul.

De är lika arga varje år. På julvärden som inte är svensk nog (minns att Gina Dirawi tvingades ha livvaktsskydd för att hon skulle tända ljus på julafton), på att nån skola inte vill ha avslutning i kyrkan, på att en pojke fått vara Lucia. Ahgh, dessa styggelser! skriker de på twitter som om själva deras existenser vore hotade.

Kanske är de så arga just för att julfirandet är en kulturell smältdegel, och det gör ont i deras storswänska själar när de påminns om detta. Trots allt firar de flesta jul till minne av en judisk flyktingpojke, född i ett avlägset land för tvåtusen år sedan. Väldigt få dricker blot som på vikingarnas tid. Inte för att det hade gjort saken lättare för dem som tror på nåt ursvenskt julfirande, för på vikingatiden fanns inte Sverige.

Det kan i vilket fall inte vara lätt att vara så kallad Sverigevän och värna det svenska julfirandet och samtidigt nånstans inse att allt det svenska i själva verket är väldigt utländskt. Man kan förstå att det blir kortslutning.

De vill ju självklart, liksom vi andra, ha turkiskt-inspirerade köttbullar och åtminstone en del tar gärna en nubbe (arabiskt påfund) till den relativa nymodigheten på julbordet med av exotiska kryddor från Jamaica och Moluckerna smaksatt sill. Sedan avslutar vi gärna med en tallrik gröt gjord på italienskt ris och en lussekatt med iransk saffran medan vi sitter i soffan och ser på en tecknad amerikansk fågel som ränner runt i djungeln och försöker fotagrafera andra fåglar. Vi skrattar på samma ställen som förra året och smuttar på kaffe från Kenya. Sedan ser vi på Karl-Bertil Jonssons julafton, fast just denna svenska tradition hoppar nog de mer nationellt sinnade över. Jag vet inte, men jag tror inte att Karl-Bertils solidaritetsbudskap går hem där.

Så här ser det ut med de flesta av våra jultraditioner, och då inte minst maten vi äter. Ganska få rätter har en historia som sträcker sig över sekler: lutfisk, gröt (dock gjord på korn), revben, korv, sylta, grisfötter kan spåras långt tillbaka. Andra rätter, många av dem som dominerar på moderna julbord, är relativt nya: inlagd sursöt sill började spridas mer allmänt först när sockerpriset föll i slutet av 1800-talet, julskinkan kom in på julbordet på 1900-talet, köttbullar på julbordet är en efterkrigsrätt. I stort sett all julmat innehåller dessutom kryddor som förr var mycket dyrbara importprodukter: kryddpeppar, kryddnejlika, lagerblad, saffran, stjärnanis, kanel, ingefära. Det finaste och godaste man kunde kosta på sig var utländskt.

Det innebär inte att vi inte kan kalla våra julrätter svenska. Poängen är snarare att det som präglar det svenska är en öppenhet mot nya och utifrån kommande influenser. Våra traditioner är resultatet av sådana influenser som ansamlats under årtionden och sekler och som är stadda i förändring, och det är inget dåligt.

Den här förändringen går snabbt. När jag växte upp förekom inte långkål på julbordet (trots att hela släkten kommer från nordvästra Skåne, inte långt från grönkålsmeckat Halland), inte heller revben, gravlax, potatis och paté. När vi nu dukar fram julbordet finns allt detta med, men vi har fimpat andra rätter som alltid fanns när jag var barn, sånt som sillsallad, brunkål, pressylta och kryddsill. Den senare rätten har vi ersatt med Brantevikssill. Och då dottern är vegetarian har falafel fått komplettera julbordets köttbullar och gratinerad, ugnsbakad rotselleri skinkan. Så drar varje generation av från och lägger till i traditionerna – och ingen har hittills klagat på att slippa sillsalladen (hur man kom på att blanda sill och vispad grädde övergår mitt förstånd).

Självfallet finns särpräglat svenska eller lokala traditioner. Men de är bokstavligen ett ihopkok som vi hela tiden ändrar på.

Luciafirandet är ett sådant exempel på ihopkokade traditioner som ändras snabbt. Även om det är på gränsen till en anakronism när den tidsresande Rakel i årets Julkalender talar förundrat om något som kallas Lucia när hon från år 1920 hamnar i vår tid, så är det ganska nära sanningen. Luciafirandet blev allmänt spritt i början av 1900-talet, så hon borde nog ha hört talas om det, inte minst eftersom hon kommer från högreståndsmiljö. Men Luciafirandet är ett intressant exempel på en ganska ny jultradition med såväl utländska som inhemska influenser och som förändras snabbt. Pepparkaksgubbar fanns inte i 1800-talets tåg och knappast heller rödklädda tomtar och sockerbagare. De är senare påfund. Att Lucia inte var svensk behöver inte påpekas eller det märkliga i att ett katolskt helgon togs upp för högtidlighållande i ett protestantiskt land. Man kan dessutom nämna att ljusfirande 13 december (som enligt den julianska kalendern var årets längsta natt) har förkristna anor. Just detta ihopkok som är dagens Luciatåg har blivit en symbol för Sverige, nåt vi är kända för i andra länder. Luciafirandet sätter fingret på hur kulturer – och det här gäller knappast bara för Sverige – utvecklas genom att blanda gammalt och nytt, och där det nya ofta kommer utifrån.

Ibland blir förändringen väldigt påtaglig. För nån vecka sedan fick jag, när jag en morgon kom ner i köket, se min fru utklädd till julgran, med ljusslinga och pynt. Hon skulle till jobbet på förskolan i Eslöv och i år skulle en julgran ingå i barnens luciatåg, hade hon bestämt.

Kanske startade hon en ny tradition i Eslöv.

Julgranen, som har tyskt ursprung, kan säkert finna sin plats i Luciatåget, detta den svenskaste av symboler, där vi blandat friskt med svensk barnkulturs sockerbagare och pepparkaksgubbar, katolsk helgondyrkan, protestantisk jul och förkristet ljusfirande i den sekulära smältdegel som är Sverige.

Coronapandemin gör att många av oss i år inte kommer att kunna träffa nära och kära.

Men med traditionerna är det nog som vanligt. Vi stryker nåt, lägger till nåt och blandar lite till. Precis som det ska vara.

God Jul.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

---