Inför Förintelsens minnesdag, i förra veckan, lade den statliga myndigheten Forum för levande historia ut en bild på Ulf Kristersson där han boktipsar om Margit Silbersteins nya bok, Förintelsens barn.

Kritiken blev massiv.

En politisk satiriker hade inte kunnat hitta på det här, sa en kollega till mig. Kristersson har ägnat sin partiledargärning åt att riva ner Reinfeldts antifascistiska bålverk, han har successivt närmat sig Sverigedemokraterna, samtidigt som han påstått att inget egentligen förändrats, krumbuktat sig ur sitt löfte till förintelseöverlevaren Hédi Fried och till slut, en vecka innan boktipset, lovordat Sverigedemokraterna.

Så nu står Kristersson där, han som lovade att han ”aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD”; i ena handen håller han en bok om förintelsens helvete, i den andra håller han Jimmie Åkesson, han vars parti bildades av nazister.

En del invänder att Kristersson tvingats till detta efter Liberalernas och Centerns svek. Invänder är förstås ett aningen för artigt utryck för den twittermobb som släpat Annie Lööfs namn i smutsen och skrikit om makthunger och löftesbrott. Självfallet utan att ens reflektera över att Kristerssons och Busch närmande till Sverigedemokraterna innebär flagranta löftesbrott.

I själva verket är kritiken mot Liberalerna och Centern fullständigt obefogad. Det inser alla som lyfter blicken och studerar det politiska landskapet. Det finns endast två huvudkonstellationer som ger majoritet i riksdagen. Antingen samarbetar politiska liberaler med Socialdemokraterna eller så samarbetar de med Sverigedemokraterna. Några andra vägar finns inte.

Den som beskriver januariöverenskommelsen som ett svek, måste därför förklara varför det skulle ha varit bättre för borgerligheten att gå högerut och därmed svika de väljare man lovat att ”aldrig, aldrig” samarbeta med SD? Faktum är att ett sådant agerande just vore ett enormt svek. Centern och Liberalerna var mycket tydliga i valrörelsen om att de sökte stöd för en Alliansregering, men att de inte skulle sätta sig i knäet på Sverigedemokraterna och ge dem inflytande över regeringen. När Alliansen blev mindre än de rödgröna fanns inga andra möjligheter än blocköverskridande samarbeten. De enda som sviker sina löften är Kristersson och Busch, och de gör det av ren makthunger.

---

Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor

---

Själv har jag aldrig riktigt förstått vad liberaler ser i SD. Visst, det är ett antifackligt parti som vill sänka skatter. Men det är också ett parti som är uttalat antiliberalt. De hatar allt sådant som liberaler kämpat för i decennier: jämställdhet, likarättsfrågor, hbtq-frågor, gröna skatter osv. Dessa frågor har däremot nuförtiden en stark bas i socialdemokratin, och det kan vara bra att erinra om att historiskt har det varit vanligare med blocköverskridande samarbeten än den hårda blockpolitik som präglat svensk politik under senare tid.

Det som är förvånande är därför inte att Liberalerna och Centern valde att satsa på en vänster-mittenkonstellation, utan att Moderaterna och Kristdemokraterna satsar på ett blåbrunt block. I Moderaterna har det länge funnits en liberal tradition, i Kristdemokraterna en humanistisk. Båda partierna var som störst när de bejakade dessa traditioner.

Det finns endast ett skäl för Kristersson och Busch att agera så: makten framför allt.

Därför är, för att använda Joe Bidens uttryck, det vi bevittnar ett slag om borgerlighetens själ. Vilken framtid ser svensk borgerlighet i Sverigedemokraterna? Vilken framtid ser de för Sverige? Vill de leva i ett land där Jimmie Åkesson är justitieminister och segra-eller-dö-mannen Mattias Karlsson är skolminister? Vill de ha ett samhälle där konspirationsteorier, antliberalism och trumpism dominerar debatt och samtal?

Konservativt sinnade kanske ser tjusningen i den nationalistiska nostalgi som Sverigedemokraterna odlar.

Men liberaler har inget att hämta där – annat än makt. Men den blir i så fall dyrköpt för dem.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

---